För flera år sedan drabbades jag av en slags minnesförlust som gjorde att jag glömde av hur verkligheten var eller fungerade, ända sedan dess har lite kommit tillbaka varje dag men det har varit riktigt jobbigt.

Just nu tänker jag på våran generation och med den syftar jag själv på 90-talister, sånna som är födda 00 och vad idag man kallar "zoomers".

Vad alla dessa har gemensamt är social media och det har varit en betydande del av deras liv. Själv gillar jag det inte och har aldrig gjort det. Jag skaffade facebook först i 3:an i gymnasiet för att folk tjata på mig, gjorde aldrig statusuppdateringar, incheckningar, la upp egobilder eller bilder på mat. Jag tyckte att man måste vara riktigt puckade om man tror att någon ska bry sig om det.

Allafall, jag undrar bara nu, hur många är det av t.ex. 90-talister som formats ut efter detta? Hur stor % av unga upplever ni det är som har formats efter en slags mer eller mindre ytlig fasad? Där status och annat bullshit dominerar deras världsbild?

Jag kom ihåg att jag ogillade detta mycket och har tyckt utvecklingen varit fel ändå sedan dess. Men nu undrar jag bara hur stor % finns det som är väldigt formade av detta? Hur stor % av folk under 33 är liksom normala i huvudet?

Tack på förhand.

Ps. Orkar tyvärr inte förklara varför jag fick denna minnesförlust, det är komplicerat.

Föräldrarna vill hälsa på i min nya studentlägenhet och de behöver köra en bit, 3h. De vill sova över för att vila och sen åka hem nästa morgon.

Problemet (jag tycker det). Jag tog upp under samtalet över telefonen om hur de ska sova. Ska de ta med luftmadrass eller sova på hotell. Jag sa att jag sover i min egen säng som jag har köpt och byggt själv. Då sa min pappa sköjigt att gästerna ska få det bästa och jag behöver lära mig sociala regler. I min erfarenhet så sover man på en luftmadrass eller extra madrass hos personen man stannar hos. Aldrig begär man om att sova i deras säng, det gäller även föräldrar. Han sa det i en skojig ton men skulle mina föräldrar komma över och jag säger att nej, du får inte sova i min säng skulle en viss agg komma fram. En viss irritation.

Jag tycker det är sjukt om en föräldrar tar ens säng och ber en att sova på golvet. Vissa kan tycka "det är bara 1 natt" men för mig handlar det inte om det. Det handlar om respekt. Jag är vuxen och utflyttad. Jag är väldigt säker att de inte skulle fråga en annan vuxen människa om att få sova i deras säng men varför mig, deras egna barn. Det är som att de inte respekterar mig.

Vad tycker ni?

Har tänkt på detta ganska länge nu. Hur mycket har inställning / hjärnspöken etc med verkligheten att göra? Kan man intala sig själv vad man känner/ gillar sexuellt? Kan man intala sig själv vad man gillar och inte? Kan man intala sig att ens jobb är kul? Förlåt för en något otydlig frågeställning men hoppas ni förstår lite vad jag menar.

Inspirerad av den här tråden tyckte jag det skulle vara kul att få nys om tung musik som sjungs av våra nordiska grannars respektive tungomål!

Mina egna 50 cent:

• Danska 🇩🇰:  Ulige Numre - København (deras Känn Ingen Sorg för mig Göteborg, dock inte lika stor kanske)

• Norska 🇳🇴: Karpe - Her

• Finska 🇫🇮: Maustetytöt - Eivät enkelitkään ilman siipiä lennä

• Isländska 🇮🇸: AmabAdamA - Ai Ai Ai (något så konstigt som isländsk reggae)

Vilka är era? Kan såklart sammanställa en Spotifylista med alla bra förslag sen!

Tjena, slutat gymnasiet för något år sedan och sedan gjort lumpen och kom nu för första gången ut i ”det vanliga” arbetslivet, och jag tycker det suger. Många på mitt jobb håller med, och det är ju deras vardag och har varit det i flera år. Är det så vanligt att man hatar/ ogillar sitt jobb? Hur är det hållbart i längden? Är bara intresserad av hur era erfarenheter är, finns det roliga jobb? Hur många människor tycker om sitt jobb?

Just nu befinner jag mig i Sollefteå kommun, tillsammans med min fru och två barn. Sollefteå håller på att dö, och jag har fått reda på en möjlighet att flytta till Falköping med jobbet. Någon som bor där och har något att berätta? Har själv aldrig varit i Falköping. Jag söker efter info om skolor, vart i stan man ska bo, område att undvika, osv.

Hej!

Vi ska ha halloweenfest med jobbet, dom är väldigt mån om att alla ska vara utklädda. Jag hatar maskerad, men det känns ännu värre att inte komma utklädd alls, som om man är ”för cool” för det ..

Men till frågan, hur kan jag komma undan utan att behöva klä ut mig så mycket? Vill helst ha vanliga kläder bara, men ändå något som gör att jag blir godkänd.

Jag är väldigt sugen på att köpa en bil snart, men jag är lite osäker mellan de här tre alternativen: •Audi A7 2015–2016, 3.0 V6 med ungefär 10 000 mil. •Audi A6 2016–2017, 2.0 med ungefär 11 000 mil. •Seat Cupra 2.0, 2016–2018 med ungefär 10 000 mil.

Jag tycker alla tre ser väldigt bra ut och är relativt bränslesnåla med tanke på biltypen. Dock är jag lite osäker på vilken som är mest pålitlig när det gäller motor och växellåda, eller vilken av dem som fungerar bäst överhuvudtaget.

Tacksam för alla svar!

Jag har bott i en ny lägenhet 2 dgr och har redan fått massa bett från vägglöss. Alla mina grejer är antingen:

1. Nyinköpt (inte begagnat).
2. Saker från min gamla lägenhet där jag aldrig haft problem.

Väggarna är slitna vilket jag påtalat till hyresvärd som säger att det skall åtgärdas inom 5 månader. Men nu är ju allt mitt skit infekterat.

Vad ska jag göra? Har dem några skyldigheter?

Hej allihopa,

Jag är en ung och frisk kille i 20 års åldern med bra vanor etc etc. Ändå är jag sjuk. Hela fucking tiden.

Ända sen jag var liten har jag varit sjuk, oftast 1 vecka varannan månad. Och nu är jag sjuk igen och jag har samma känsla som alltid att det förstör ALLT. Det känns alltid som jag kastats tillbaka till ruta 1 med arbete, plugg, träning, sociala livet etc. Jag missar alltid det jag ser mest fram emot. Här är en kort lista på när jag var sjuk:

• Min 18- och 20års dag
• Min första resa med vänner
• Flertalet jobbmöjligheter
• Flertalet jobbresor
• Flertalet familjefiranden

Ja ni fattar…

Någon som varit i samma sits? Och hur hanterar man känslan av att alltid dras tillbaka av något man inte kan rå för? Hur hanterar man att alltid vara sjuk?

Borde jag ge ett handskrivet brev till skol-crush (vi inte känner varandra)

Jag önskar henne det värsta. Jag kan inte heller träffa släkten utan att skämmas för hon skriver till dem och hittar på skit. Hon har ett skadat knä och hon skriver till släktingar att jag krossade det. Egentligen så var det hon som kastade i mitt rum. På väggarna och överallt, sedan halkade hon och skyllde det på mig. Jag önskar henne genuint det värsta och jag hoppas att av någon anledning behöver hon bli inlagd så jag slipper henne. Hon är sjukskriven och är hemma 24/7, kan aldrig få tid utan henne hemma. Ibland tar hon tag i mina armar och klämmer. Jag är 17 år och detta har pågått sedan jag var 13. Jag LÄNGTAR tills att flytta ut. Min pappa hatar henne men kan inte göra något. Vi kan inte flytta eftersom vi har katt. Jag älskar min katt mer än något annat i världen, han sitter i mitt knä och spinner just nu. Jag stannar för han är en ute katt och vi lever på det perfekta stället för honom. Jag älskar vårt hus och stället vi bor men jag tror inte vi skulle klara oss utan de pengar mamma får. Hon får ju inte full lön men hon får ändå pengar och jag tror inte pappas lön hade räckt för huset. När jag var 13 pratade jag med kurator och mot min vilja så orosanmälde hon oss. Innan orosanmälningen så var allt inte såhär jobbigt, det var bara mamma som bråkade med pappa och inte på denna nivå. När hon fick reda på att jag var hos kuratorn och att vi hade fått en anmälan så blev hon rasande, hade aldrig sett henne så. Hon gör mig så otroligt arg och jag hatar henne så otroligt mycket.

Funderar på att orosanmäla henne eller nått men det hade inte hjälpt.

En nära familjevän till mig gick hastigt och oväntat bort, och han hade inget testamente eller något nedskrivet om hur han ville bli begravd eller vilken typ av begravning han önskade. Koder till telefoner, datorer och konton var ännu svårare att få tag på.

Detta fick mig att inse att ingen runt mig heller skulle veta vad de skulle göra om jag plötsligt gick bort. Så jag satte mig ner och fyllde i allt i Fonus Vita Arkiv: hur jag vill bli begravd, vilken slags begravning jag vill ha, musik, tankar och annat viktigt – även lösenord, pinkoder och annan viktig information.

Jag skriver mest detta som en påminnelse: även om jag inte vill dö, kan livet ryckas ifrån en när man minst anar det. Det är oerhört förvirrande att försöka sätta ihop en begravning, trots att man känner personen väl, för alla har olika tankar och idéer om till exempel kremering eller jordbegravning, kyrkligt eller inte kyrkligt, och så vidare. Det känns nästan surrealistiskt att skriva ihop något man själv aldrig kommer att få se eller ta del av, men samtidigt är det skönt att veta att man inte lämnar sina nära ovetande. (Lavenda och SBF har liknande funktion)

Jag har under en så lång tid känt en löjligt intensiv frustration över bilkörandet att jag seriöst börjat överväga att dumpa bilen i skogen och cykla överallt istället. För ärligt talat, vad är det med folk? Som om de är livrädda för gaspedalen? Har ni någonsin hört talas om att faktiskt hålla en jämn hastighet?

Men nejdå, ni måste nödvändigtvis bromsa ner till snigelfart så fort ni närmar er en hastighetskamera, trots att ni redan kör lagligt. Jomen visst, ingen fara, bromsa gärna ner till 30 på en 90väg, så att vi andra får fundera över om ni är ute på en söndagspromenad eller en bilfärd. Ni vet att kameran inte registrerar någon karma för extra försiktighet, va?

Och vi andra då? Vi som faktiskt vill ta oss fram? Istället för en smidig bilresa får vi åka jojo bakom er broms och gas cirkus.

Och rondeller… Alltså rondellkörning borde vara en enkel manöver, men det verkar finnas en speciell klubb för dem som vägrar köra ut förrän hela stan är tom på bilar. Som om ni förbereder er för att korsa en motorväg i rusningstid.

Sen har vi favoritgruppen: de som sätter på hellyset precis innan de ens kört förbi dig, typ 2 meter innan. Man kan undra om de tänker att “Ja, nu har jag nästan passerat, så jag kan lika gärna blända dig totalt!” Som om deras hellyse är någon sorts ljusshow som världen måste beskåda i full styrka.

Säg inte att jag är ensam om att uppleva detta.

Tack för mig

Hamnat i en pissig situation. Försäkring gäller ju bara skador som kommer efter täcknande. Min son föddes med en medfödd skada. Då försäkringen tecknades efter att skadan hittades(efter födsel) vilket man måste göra. Så täcker inte försäkringen detta.

Vi hade även en gravidförsäkring. Som ger en barnförsäkring första 6 månader. Men denna räcker inte just denna skata. Så denna åkomma är helt omöjlig att försäkra sig om och säkert flera medfödda saker. Vilket de inte hade tänkt på men erkände på telefonen till mig. Vad ska man ha försäkringar till. ..

Någon som varit med om något liknande?

Är det bara jag? Känns som att all kontakt man har med sina vänner numera är att man mest skickar memes och klipp mellan varandra. Ses ibland, men oftast som par. Inte sällan parmiddag. Kanske någon AW ibland. Sen där emellan hörs man knappt med varandra, undantaget reels/memes eller gemensamt specialintresse.

Är det så det här det blir?? Hur ser det ut för er andra??

Vardagarna går OK då jag distraherar mig genom arbete, gym, mat och promenader, samt slösurfande på nätet innan läggdags. Helger och semestrar är däremot rena helvetet eftersom jag inte har några hobbies, vänner eller familj. Jag lever i total ensamhet, jag har inga närstående eller ens kontakter via nätet. Den enda begränsade sociala stimulansen jag får är via jobbet, men även där är jag inte populär utan snarare någon som andra verkar ignorera eller som andra helst inte vill vara med så länge inte någon annan är på.

Under helgerna sitter jag och stirrar blankt på min datorskärm, med totalt bristande intresse för att göra något. Jag varken njuter av att spela spel, eller ens göra något vid datorn eller livet. Man kan säga att jag bara stirrar blankt på en vägg och räknar bort timmarna.

Så ser mina dagar ut. Jag lever ett liv som är skittråkig, präglad av kronisk ensamhet och en längtan att få vara med i någon grupp. Jag bokstavligen räknar timmarna tills nästa dag, bara för att jag inte orkar stå ut med att vara ensam hemma.

Min ensamhet & depression förvärrar mina sociala förmågor, engagemang och optimism, vilket leder till att andra bemöter mig på ett mindre vänligt sätt, eller så självsaboterar jag mitt liv med paranoia och negativitet vilket gör att andra inte vill vara med mig. Uppfattad eller verklig social exkludering i sin tur förvärrar min depression & ensamhet, och cykeln fortlöper indefinit. Det är i princip en självuppfyllande profetia, och jag vet inte hur jag ska bryta mig ur cykeln. Det har varit på detta viset sedan tidiga skolgången, alltså minst 10 år.

Hur har ni andra i liknande situationer gjort? Jag förväntar mig inte att någon ska lösa mina problem med ett inlägg, men att få höra från andra under liknande omständigheter vore lättande. Dessa personer verkar dock inte existera.

Ni som arbetar som automationsingenjörer, hur ser det ut på arbetsmarknaden och hur ser bredden ut?

Är trött på arbeta som kabeltattare och vill vidare inom teknikens värld.

Hittade när vi grävde i vår trädgård

Jag blev nu nyfiken på att höra på vad ni har för historier om kunder för er som jobbar/jobbat inom serviceyrket.

Jag kan börja:

1. Vi hade stängt, och hade missat att telefonen ringde. När det ringde igen svarade vi och det första vi fick höra var: "Hur svårt ska det vara att svara i telefon?! Har ni öppet?" vi sa: "Nej vi stängde för 10 min sen." och vad sa han? "MEN VARFÖR SVARAR DU DÅ DUMJÄVEL?"
2. En kund skulle betala och efter att han hade betalat, så tog han upp sin telefon och höll den framför mitt ansikte och sa: "Kolla! det här är mina söner! de är också från Korea". varpå jag svarade: ".....men jag är inte från korea". han försvann sen fort som attan.
3. En kund gav komplimang till mig och sa: "vad bra svenska du kan som inte ser svensk ut!". Förlåt att jag inte har en brytning, jag ska skaffa en brytning nästa gång du kommer.
4. En kund kom fram till mig och sa "om jag visar mitt legitimation, kan jag då komma in imorgon och betala istället?" jag sa nej. Han frågade "är du säker?", så hade han stått och hållt i sin mobil hela tiden och visade mig att han spelar in vårt samtal på video. "Är du säker på ditt beslut?" Han fick gå tomhänt när jag nekade. Tjurig blev han och filmade oss alla i personalen.
5. En tjej kom fram och pratade engelska med mig. Sen kom hennes kompis fram och frågade henne "Varför pratar du engelska med dem?" "Men jag vet inte om de förstår svenska!" Då bytte jag över till flytande svenska, men hon fortsatte på engelska

We often hear ppl immigrating to Sweden have a culture shock, but what about native Swedes moving to other cultures?

What surprised you, pleasantly or otherwise?

Tjena tjena folket, imorgon ska jag träffa en tjej som jag gillat nu under en längre period. Vi ska ses o käka lunch på hennes favorit restaurang. Personligen vill jag gärna tro på att tjejer uppskattar när man köper blommor till de.

Däremot vet jag absolut ingenting om sånthär, är de opassande o göra de? Hur länge tar de innan de dör, för hade ju vart synd om de gjorde de innan hon kom hem, o vilka blommor ska man köpa?

Hade uppskattat alla svar, önskar er alla en fortsatt fin lördag!

wanted to know the opinion of the Swedes

Tjena! Ett blodprov visade att jag hade kassa värden för njurfunktionen i våras. Läkaren beställde då blodprov på nytt och det var lika kasst. Efter fyra lämnade blodprov under loppet av en månad visade det sissta att njurfunktionen var bättre.

De kunde inte förklara varför utan att det kunde bero på olika saker.

Jag har bett om att få ta nya prover men eftersom jag inte har några allvarliga symtom så vill inte läkaren skriva remiss för det. Min vårdcentral tar inte prover utan remiss så tänkte höra mig för här om någon har tips på alternativ?

En snabb googling så får man massor av alternativ men lite osäker på vilka som är "legit" så att säga.

Vill mest se om jag har brist på något och om det finns något att göra åt det.

Tack på förhand!