Fick en duschtanke utifrån andra inlägg jag läst här och hur jag tolkar samhällsdebatten idag.

För lite fokus, anser jag, är på att förbättra svensk industri och produktion av allt från mat, till vardagsvaror till större saker.

I ett samhälle där roller inom finans, juridik, IT m.m. premieras lönemässigt så blir det en väldigt logisk inflation då produktionen av det ”konsulterna” köper inte utvecklas i samma hastighet vad gäller kvalité och effektivitet.

Ett IT-system kan bara utveckla en produktion så mycket. En välfungerande bank kan bara låna eller ta betalt till en viss effektivitet.

Om inte din ugn, dina havregryn eller din jacka är bättre eller billigare att producera så spelar allt inte så stor roll.

Jag upplever att en sån som Elon Musk pratar mycket om svårigheten med produktion, att det är det svåraste som finns. Northvaults Peter Karlsson pratar om att han underskattat svårigheten med 200 komponenter att producera till ett batteri.

Tänk då alla mindre produktionsanläggningar och företag.

Vet inte vart jag vill komma riktigt men kanske att någon som är smartare än mig, ur ett politiskt avseende, kan säga emot tesen att Sverige/västvärlden fokuserar sin politik för långt bort ifrån att förenkla pch premiera produktion idag? Vad skulle man kunna göra för att förbättra landskapet för de företagen istället?

Verkar själv som ”konsult” så det är inget gnäll från industrigolvet.

P.s Mods får gärna flytta inlägget till rätt flair, lite ovan med att göra inlägg.

Finns det något som L står för som M eller C inte står för? Det enda jag skulle kunna komma på är att de vill ha euron i Sverige och ett mycket djupare EU-samarbete. Finns det något annat som endast L står för? Vilken slags politik brinner en icke-stödröstande L väljare för? Vad hade förändrats i svensk politik om L försvann?

Går det att gåra inom detta ekonomiska system vi har nu? Går det med en åldrande befolkning? Eller behöver befolkningen öka hela tiden för att hålla igång det när man växer för att kunna låna mera och sen växa mera? Går det att göra så barn får utbildning och skolmat, folk får sjukvård och annan dylik hjälp utan att man måste vara rik för att ha råd med sådant? Fackena har iaf lite ryggrad kvar. Men hur håller man allt annat i liv? Finns det en framtid för välfärdssystemet?

Debattartikeln skickar jag in här först för att se vad ni tycker innan jag skickar in den till mer klassisk media så fler kan ta del utav den, om det är bra nog. :)

Jag vill ifrågasätta sättet som många idag bestämmer sina politiska åsikter på, att binda sin ideologi till just det första steget till i denna tre-stegsprocess som nämns i titeln. Jag tror att det finns mycket att vinna på att expandera sina vyer och snarare än att binda sig ideologiskt till sina eller andras idéer att man OCKSÅ och likvärdigt binda sig till deras process och resultat.

Först av allt så behöver vi bemöta frågan: Varför skulle ett tankesätt som sätter processen och resultatet på samma nivå som idéen skulle vara bättre på något sätt än att sätta idéen högst?

Mitt argument eller svar på denna frågan är att vi måste vara villiga att inse att vi har fel, det gör vi bäst genom att kolla på resultatet och förståelsen hur felet uppstod ligger i processen. Det blir alltså en viss eftertänksamhet och försiktighet i vår ideologi, som jag tror vi bör sträva efter idag. Jag tycker att dagens politik präglas av alltför mycket impulsivitet, populism och affekt, detta är inte kvalitéer som finns i långsiktig och eftertänksam politik, något som vi behöver över allt annat i samhället just nu. Ett långsiktigt perspektiv och förberedande för framtida utmaningar såsom en miljömigration, en global och lokal populationsminskning, energibrist pga extremväder osv.

De resultat jag är ute efter med denna sortens argumentation är att vi som läser artikeln får en större förståelse för den politiska processen, för jag tror att även vi som är intresserade utav politiken och dess konsekvenser inte tänker tillräckligt långt. Detta gäller även artikelns författare.

Den primära konsekvensen som jag är ute efter här att vi skall tänka mer på resultatet, så vi inte tappar bort vad vi faktiskt vill i en vilja att vara konsekvent med vår ideologi. Det skall vara ok att om man inte fick ett resultat eller en process som inte är förenligt med sin ideologi, att ändra sin ideologi därefter istället för att sätta i fötterna och hålla kvar för allting livet betyder.

En sekundär konsekvensen är att vi ser mer till våra politiska processer i samhället och en grundläggande förhoppning är att vi då kan se när en politiker gör ett jobb för sig själv snarare än för sina väljare, en bättre förståelse ger en bättre insyn i det politiska arbetet. Möjligheten att kolla upp politikernas arbete existerar redan idag genom att begära ut handlingar men praktiken sker detta inte tillräckligt ofta för den gemene invånare.

Till sist så vill jag vädja till dem som läser detta, att fortsätta tänka dessa tre orden kring varje politisk idé, gärna alla idéer men vi måste börja någonstans. Även om det känns jobbigt, även om det känns onödigt eller rentav framkallar känslor som ångest och ilska. Jag förstår att man behöver ta pauser men projektet måste fortgå, annars kunde vi lika gärna vara det som så härligt kallas "Filosofiska zombier".

En egen insändare till våra kära redditörer här på plats, jag tror att min artikel kommer iallafall få lite sympati från folk men också aktivera/väcka stark ilska och även rädsla.

Jag vill prata om hur vi tar beslut i vardagen och hur utsatt det lämnar oss när dessa valen får konsekvenser inte bara på vår närhet, utan människor som vi aldrig har träffat. Vi har inte förmågan att förstå innebörden av dessa sortens beslut, det närmaste vi kan göra att kolla till forskningen och kolla på siffrorna som dyker upp där. Detta är dock inte känsloväckande, forskningen kan inte motivera den gemene man som en bra orator kan, eller som en enskild, välskriven nyhetsartikel kan.

Människor tar oftast beslut som inte har uppenbara konsekvenser, skall jag ha blåa strumpor eller gula? Skall jag äta musli eller macka? Detta är dem besluten som vi har utvecklats att ta och de tas med "Blå strumpor känns bättre" eller "Musli känns godare". Det finns inget stöd för att blå strumpor är ett bättre val än gula eller att musli är bättre än en macka men vi tar ändå beslutet. Vi höftar, gör saker på känn, magkänsla.

Det blir dessutom ännu värre när vi börjar prata om hur människor hanterar beslut i affekt, för dem som inte har bekantskap med ordet affekt i psykologisk mening innebär det kortfattat att vara i (oftast) starka känslor men man kan också prata om att "Handla i affekt" såsom att man slår ned någon för att man är arg, man säger att man aldrig vill prata med någon igen för att man är ledsen, man säger att "Ja" till att gifta sig för att man är superglad. (Om man är intresserad, Affekt)

När en skicklig talare eller skribent får dig att känna saker genom sina ord i luften eller på papperet. Om olika politiska beslut och samhällshändelser så blir alltid resultatet sämre utav att du tar ett beslut i denna situationen, känslor är inte utvecklade för att vara bra på att ta beslut, bara att du inte tar konsekvensrika beslut tills dess att du förökat dig. De kan och bör inte användas på detta sättet.

Jag vill istället att man grundar sina beslut i sina värderingar och den information som finns tillgänglig, vi har en hel del nu tack vare vår vetenskapliga procedurer. Detta är det som kommuner och företag brukar kalla att arbeta evidensbaserat eller datadrivet. Detta är generellt ett mycket bättre sätt att utföra beslut på, mer funktionellt, konsekvent och positivt i utfallen.

Jag tror än så länge att folk är som allra högst uttråkade, snarare än arga och rädda som jag lovade i början. Iochmed detta så vill jag nu vända blicken från det abstrakta och det utanför till dig, min kära läsare. Dina beslut skiljer sig endast ett sätt från dem som oftast görs i vårt samhälle, du har känslor som hänger på att just dina övertygelser är sanna, det kan handla om trosföreställning, att invandrare och/eller invandring är hemska/t, att skatter skall höjas osv.

Jag vill förespråka att vi inte skall använda oss utav vår vanliga beslutsverkstad för politiska beslut, utan att göra helhjärtade och allvarliga försök att faktiskt göra det bättre, använda oss utav evidensen och tänka över värderingarna vi har. Om man är fullständigt övertygad om något så skall det ifrågasättas mest. Detta kommer att vara emotionellt, det kommer vara svårt och det kommer kanske inte gå ofta.

Men jag tycker du, jag och samhället/mänskligheten behöver och förtjänar ett tappert försök, så även om vi misslyckas så kan vi känna en glädje i att vi försökte. :)

Men jag vill höra vad ni tycker om affektiv beslutsverksamhet och vilken sorts beslutsverksamhet som ni tänker är bäst. Jag kanske har fel här och känslor är ett superbt sätt att utföra politiska beslut på.

Lite läsning/Källor:

https://www.psychologytoday.com/intl/basics/decision-making

https://www.psychologytoday.com/intl/blog/thoughts-thinking/201901/5-barriers-critical-thinking

Kan också rekommendera böckerna:

Thinking, Fast and Slow - Daniel Kahneman

Determined - Robert Sapolsky (Detta handlar främst att vi inte har någon evidensbaserad fri vilja, men det snuddar på ämnet ovan också)

Jag började för några dagar sedan lyssna på Daniel Suhonens podcast "Starta pressarna", jag är själv mer vänster än höger, och håller med Suhonen i mycket av vad han förespråkar när det kommer till investeringar som behövs i samhället, och att åtstramningspolitiken måste ta slut.

Men varför vägrar socialdemokraterna föra sådan politik? Jag tänkte dra några funderingar, och så kanske ni vet mer än jag. Jag är inte socialdemokrat, och kommer nog aldrig rösta på dem heller, om inte hela ledningen skulle avgå, på grund av mina slutsatser.

Intro

Daniel Suhonen beskriver sig själv som en vänstersosse, han är debattör och driver tankesmedjan Katalys. Bland det han förespråkar är ett underskottsmål, och med pengarna som staten går i underskott vill han investera i välfärden: Väg, järnväg, vård, skola, listan kan göras lång. Han är även för andra klassiska vänsterfrågor som att stoppa vinster i välfärden.

Jag håller själv med om mycket, även om det är relativt ofokuserade investeringar som talas om, men han är en debattör, det är inget lagförslag som ska presenteras eller en budget som ska röstas igenom, han får vara ospecifik.

Problemen

När man lyssnar på Daniels podcast slås man av väldigt olika attityder. Avsnitten skiftar mellan kritiska blickar på t.ex. budget och förslag, till intervjuer med partiföreträdare, Damberg och Andersson är mest relevanta för min poäng. SSU och andra socialdemokratiska förbund medverkar ofta vid de kritiska delarna.

Daniel kan komma med väldigt stark kritik, men när företrädarna är med ställs de inte till svars när de kommer in på samma policy som Daniel har spytt galla på tidigare.

Ett tydligt exempel är när Damberg medverkar efter att finanspolitiska ramverket ändrats från överskott till balansmål, en marginell skillnad och någon som Daniel var väldigt kritisk till tidigare. När Damberg är med får han visserligen frågan om varför de inte har försökt ta striden för underskottsmål och han viftar bort det med "vi har sett hur det går med underskottsmål" med en referens till en svunnen tid ett halvt sekel bort.

Ett annat är när Andersson tillåts beskriva reformetrymmet ungefär som: "Extra pengar för att ekonomin har växt" vilket är i bästa fall vilseledande, i värsta fall en direkt lögn. Andersson, tidigare finansminister vet det, och Suhonen vet säkerligen också det, men det får gå obemärkt förbi.

Det är riktigt slappt och emblematiskt för socialdemokraterna i helhet, i min mening. Man talar om välfärd och är kritisk till när det skärs ned, ändå regerar man under den längsta nedskärningsperioden i svensk historia. Man talar med ungdomsförbunden om hur moderpartiet sviker väljarna, men framför företrädare lägger man sig platt.

Makt över allt

Socialdemokraterna har suttit i regeringen med majoritet i regeringen (viktigt nog inte i riksdagen) de senaste 30 åren, ändå har socialdemokratin nedmonteras.

Orsaken för det som jag ser det är för att socialdemokraterna som parti prioriterar regeringsmakt över faktiskt förd politik. De är helt överväldigade av karriärpolitiker som verkar helt ointresserade av att föra socialdemokratisk politik, och när de tar in en sådan, som Juholt, ändrar de sig snabbt igen när de inser att det inte är personligt gynsammt för dem att partiet faktiskt följer ideologin. Det viktigaste är att ha en fin ministerpost på CVt.

Ett sant socialdemokratiskt parti hade inte accepterat t.ex. januariavtalet, och istället gått i opposition eller till nyval. Vi hade fått se socialdemokratin monterats ned, och de som inte tyckte om det hade haft ett alternativ. Istället hänger man krampaktigt kvar vid makten och regerar på högerbudget efter högerbudget, och genomför det mest nyliberala partiets politik.

Något som Daniel tar upp i podden är att studier visar att åtstramningspolitik korrelerar med en ökning av högerpopulism. Vilket betyder att den här taktiken, förutom att svika väljarna, också göder oppositionen, en dubbel förlust.

Vägar framåt

Jag tror inte att socialdemokraterna går att rädda med mindre än att hela toppskiktet rensas ut. Men som vilken dysfunktionell organisation som helst är det sällan möjligt. Jag tror att karriärpolitikerna i S kommer att ta partiet med sig i graven, tillsammans med vår välfärd. Som tur är kan de i alla fall rädda sig själva med något toppjobb sen.